Området för nuvarande Münchenbryggeriet har en lång historia av aktivitet.

I början av 1600-talet var det skinnarna, de som garvade skinn, som höll till här med sin illaluktande skinntillverkningen, något som också krävde mycket vatten. Då passade det att ligga långt från gamla stan och med god tillgång på vatten, alltså Mälarvattnet. Senare började olika verksamheter byggas ut i grannskapet.

Ludvigsberg var en egendom och en mekanisk verkstad vid Duvogränd ovanför Skinnarviken. Här på bergets östra sida, fanns från 1700-talets början och fram till 1840-talet en väderkvarn, kallad "Skinnarviks kvarn" eller "Mårten Sommes kvarn", som gav upphov till kvartersnamnet Sommens kvarn större, ungefär vid nuvarande Gamla Lundagatan.

Från 1826 till 1861 ägde släkten Lamm mark och verksamheter i grannskapet. Salomon Ludvig Lamm drev också varvs- och rederirörelse på Långholmen. År 1843 grundades Ludwigsbergs gjuteri och mekaniska verkstad av Jacques Lamm på det markområdet vid Skinnarviksberget som köpts av hans far Salomon Ludwig Lamm samma år.

Fabriksverksamheten utvecklades snabbt och firman blev under 1800-talet ett av Sveriges största industriföretag, även känt internationellt. 1878 bildades Ludwigsbergs Verkstads AB och 1881 övertog Carl Robert Lamm ledningen för företaget. Det blev bland annat känt för tillverkning av ångsprutor.

Kyla till den nya ölen

1892 tillverkade Ludwigsbergs Verkstads AB den första svenska kylmaskinen. Den levererades till grannen Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand som behövde artificiell kyla för produktion av den underjästa ölen. "Genom denna uppfinning är bryggaren icke längre beroende af väderlekens ynnest eller ogunst, utan den jäsande vörtens och det lagrade ölets oundgängliga hållande vid låga temperaturgrader är både säkert och lätt."

Kylmaskiner blev en av firmans många produkter. Verkstadsföretaget Luth & Rosén AB, köpte Ludwigsbergs Verkstads AB 1904, och 1909 överflyttades verksamheten till detta företags övriga lokaler i Stockholm. I samband med en omorganisationen 1916 likviderades Ludwigsbergs Verkstads AB och uppgick helt i Luth & Rosén, vilket hösten 1930 blev en del av Asea.

Ägarna till det intilliggande Münchenbryggeriet köpte in området 1904, men två fabrikshus från 1855-56 finns kvar i korsningen Söder Mälarstrand och Torkel Knutssonsgatan samt den magnifika chefsvillan "Villa Ludvigsberg" från 1859-60 ett stycke ovanför.

Samtidigt

På tomten vid Söder Mälarstrand där Münchenbryggeriet ligger i dag anlade bryggareämbetet en klädesfabrik år 1740. När grosshandelsbolaget C. C. Brusell & Co köpte in marken 1855 var det en textil- och kakelfabrik med tillhörande ångmaskin som införskaffades. Bolaget byggde om lokalerna till bryggeri. Inget bryggeri i Stockholm hade tidigare haft tillgång till en ångmaskin. Ångkraft skulle visa sig vara förutsättningen för att bryggerier skulle kunna växa till regelrätta industrier. Namnet Münchens Bryggeri var valt för att föra tankarna till huvudprodukten bayerskt öl, som vid den här tiden var mycket populärt. Tillverkning och försäljning inleddes i april 1857.

För bryggeriet var läget bra också med tanke på det stora behovet av is vid öltillverkningen. Man använde sig av sjöis direkt från Riddarfjärden för att kyla ner ölet vid jäsning och lagring. Münchenbryggeriet gick bra redan från början och produktionen växte stadigt. Bryggeriet byggdes ut i omgångar och tomten fylldes med allt fler byggnader. Bryggeriarbetet hade en viss säsongsvariation – sommartid sålde man mer öl än på vintern. En stor del av säsongsarbetarna var så kallade bryggerikullor. Under 1800-talet förekom en stor arbetsinvandring till Stockholm av arbetskraft från Dalarna. Arbetet var tungt – en fylld ”hundrakorg” (back med 100 flaskor) vägde 90 kg och skulle lyftas upp 125 cm av två kvinnor. Kullornas arbete, som var det bäst betalda av alla kvinnliga grovsysslor, bestod av rengöring, fyllning av buteljer, korkning och etikettering.

Påsknatten 1893, under en pågående ombyggnad, utbröt en våldsam brand som förstörde hela bryggeriet. På den korta tiden av ett år lyckades man sedan bygga upp en helt ny anläggning, även om uppbyggnaden av hela bryggeriet pågick ända till 1903. Branden kom märkligt nog att bli mycket lyckosam för företaget. Tack vare eldsvådan kom man nämligen att få en helt ny anläggning, som var mycket modernare och mer praktiskt inredd än övriga bryggeriers och därigenom kunde Münchenbryggeriet växa ytterligare, så att det kring år 1900 var Sveriges största bryggeri med 350 anställda och en årsproduktion av 150 000 hektoliter (1 hektoliter = 100 l), vilket var en tiondel av landets och en fjärdedel av huvudstadens ölproduktion vid den här tidpunkten.

Uppbyggnadsarbetet efter branden leddes av arkitekten Hjalmar Kumlien och ingenjören Alvin Jacobi. Fabrikschefen, C. F. Qvennerstedt, som var disponent på bryggeriet sedan 1874, såg till att så långt som möjligt använda sina egna bryggeriarbetare för återuppbyggnaden och kunde därigenom behålla samtliga anställda med oförändrad lön. Ur förödelsen växte nu det nya Münchenbryggeriet upp 1894 med sin långa fasad i renässansstil och sina nygotiska gavlar. Stockholm fick därmed ett mycket vackert inslag i stadsbilden som fortfarande kan beskådas från Riddarfjärden och Norr Mälarstrand. Fasaden mot Riddarfjärden, med sina 1,2 miljoner tegelstenar, ser ungefär likadan ut än i dag.

Så här ser det ut idag.